Och vad hände sen

Barnamörderskan Inga Svensdotter i Dragaryd - och hur det gick sedan

 

Pigan Inga Svensdotter nämns i boken på s. 180. Hon dömdes för 1850 för barnamord. (Svensdotter ska det alltså vara, inte Svensson, som det felaktigt står i boken.) Vem var hon? Hur gick mordet till? Hur gick det sedan för pigan Inga?

 

Inga Svensdotter föddes i september 1831 i Storebo. Hennes far var torparen Sven Svensson och modern Stina Gertersdotter (i fängelsehandlingarna även kallad Jeppsdotter). Familjen bodde 1850 på torpet Stora Berget, under Törestorp, dit de hade flyttat 1848 från Stockholmstorpet (som då även kallades Stakaslätt). Ingas barn – barnet som dog – föddes i juli månad 1850, men inget datum för födseln finns angivet i kyrkboken. Barnet kallas endast ”Gåssen”, och det noteras att han var ”odöpt” och ”oäkta”. Uppgifter om vem som var barnets fader saknas. Inga arbetade i Dragaryd, och finns även med i husförhörsprotokollet där. Man kan se att hon klarade av husförhören tämligen väl och att hon gått till nattvarden. Hon anges som utflyttad den 16 september 1850 – ”Dömd för barnamord”, står det.

 

Inga ska alltså ha mördat sitt barn. Vi finner mycket riktigt en Inga Svensdotter som nr 168 i rullorna för Fångvårdsanstalten i Jönköping (DIIId:2, s. 158). Om henne sägs det där att hon vistats hemma och erhållit undervisning tills hon var 14 år, då hon kom ”i tjenst”. Vi kan vidare läsa att hon inte förut begått något brott, att hon häktades i juli 1850 och fördes till Fångvårdsanstalten den 25 juli 1850. Hon kunde inte skriva, men läste ”innan och utantill försvarligt”. Hon gjorde ringa framsteg i sin kristendomskunskap, men hennes uppförande var gott.

 

Vad var det då som hade hänt? Hade Inga dödat sitt barn, och hur gick det i så fall till?

 

Händelseförloppet klarnar något när vi läser tingshandlingarna. Allt finns mycket väl nedtecknat i det protokoll som fördes vid det urtima tinget för Västbo härad, som sammanträdde i Ölmestad den 16 september 1850 med förre häradshövding O. Lemchen som ordförande:

 

Inga arbetade alltså som piga i Dragaryd, som kring mitten av 1800-talet ägdes av Sven Jacobsson med hustrun Anna Stina Jonasdotter. Mor i huset, Anna Stina, var född 1826, och följaktligen bara fem år äldre än sin piga. Vissa rent yttre omständigheter kring barnets död tycks parterna vara ganska eniga om. Inga blev med barn, men som vi ska se mera nedan var det inte helt klart hur många som (officiellt) visst om hennes ”hafvande tillstånd”.

 

Den julidag då hon skulle nedkomma utbad Inga sig lov att vistas i övervåningen i Dragaryd, under förevändning eller förklaring att hon var sjuk. Normalt sov hon samma rum som husfolket, som brukligt vid denna tid. Husmor Anna Stina gick upp och såg till henne ett par gånger under förmiddagen, men när barnet skulle födas var Inga alldeles ensam. När barnet väl var framfött sveptes Inga in den lille i en kjortel, som dock inte täckte barnets ansikte, och lade det bredvid sig i sängen, under täcket. Hennes farmor, Lisa Larsdotter på Stora Berget, kom vid 12-tiden på besök till henne, och stannade hos henne till aftonen. När farmodern gett sig av gick Inga ner och utförde sina vanliga sysslor. Husmor Anna Stina gick senare upp till det rum där Inga fött sitt barn och lade märke den blodiga sänghalmen, men antog att det handlade om menstruationsblod. Något barn eller något annat misstänkt lade hon inte märke till. I gryningen morgonen därpå smög sig Inga upp på rummet, städade upp den blodiga sänghalmen, hämtade barnet och begravde det nedbäddat i ljung i fårhuset. Änkan Maria Gustafsson, som också bodde i Dragaryd, hittade barnet, varefter Inga själv hämtade det, sedan Ingas mor, Stina Gertersdotter, blivit efterskickad och anlänt till Dragaryd.

 

Provinsialläkare Sjöbeck i Värnamo tillkallades, och efter genomförd obduktion konstaterade han att barnet hade levt när det föddes. Det hade dock inte blivit utsatt för något yttre våld, konstaterade han vidare, men på något sätt blivit kvävt efter födelsen.

 

Rätten hade nu ett flertal frågor att ta ställning till. Den viktigaste var förstås om barnet faktiskt var bragt om livet eller om det var dödfött. Inga hävdade att det inte hade visat några livstecken, men provinsialläkarens utlåtande talade alltså i motsatt riktning. Inga anklagas sålunda inte för att ha kvävt barnet med våld, utan snarast för att ha låtit det dö under täcket, vilket var liktydigt med mord.

 

Den andra frågan var om det fanns andra som visste om att Inga var gravid och som dessutom rimligen borde ha vetat eller anat vad som skedde den ödesdigra dagen i juli. Även dessa skulle kunna bära ett ansvar för det skedda. Det fans tre personer som rätten särskilt riktar in sig på: husmodern Anna Stina, Ingas mor och Ingas farmor, som besökt henne samma dag som hon födde sitt barn. Förutom Stina själv blev det bara Anna Stina som fälldes. Skälet var att Anna Stina hade tidigare blivit informerad av Ingas far att Inga hade berättar för sin mor om hennes ”tillstånd”, samt att hon besökt henne två gånger den dag då nedkomsten ägde rum. (Enligt protokollet hade Anna Stina då sagt att hon inte trodde det var möjligt att Inga var gravid, eftersom hon sett fläckar av menstruationsblod.) Det blev dock fällande dom, Enligt rätten hade Anna Stina ”sett hennes wånda och haft anledning till förmodan att hennes då inträffade sjukdom warit barnsnöd, men likwäl lemnat henne tillfälle att i ensamhet framföda sitt barn, hwilken efterlåtenhet af Anna Stina Jonasdotter warit en bidragande orsak att barnet omkommit”. Anna Stina dömdes att böta 16 riksdaler och 32 shilling.

 

Inga dömdes alltså mot sitt nekande. Hon ” widhöll sina uppgifter vid sista ransakningen utan förändringar eller tillägg, och kunde icke eller nu förmås att erkänna att hon märkt barnet hafva lif”.

 

Plikpall. http://sverigesradio.se/sida/images/2068/819547_393_445.gif?preset=article-slider

Pliktpall. Från http://sverigesradio.se/sida/images/2068/819547_393_445.gif?preset=article-slider

 

 

Förutom två års tukthusstraff dömdes Inga Svensdotter till att slita spö: ”20 part ris, tre slag af paret” och till uppenbar kyrkoplikt, d.v.s. till att stå på pliktpallen i Dannäs kyrka under högmässan.

 

Inga Svensdotter tillbringade sitt tukthusstraff i Smedjebacken i Stockholm. Fängelsetid var bestämd att avslutas den 28 mars 1854. Inga folkbokfördes i sin hemsocken under fängelsetiden, i den del av kyrkböckerna som var längst bak, under rubriken ”Utan hemvist”. Där kan vi notera att hon inte återvände till sin hemby efter avtjänat tukthusstraff, utan avflyttade till Stockholm, där hon 1855 omnämns som ”der gift”.

 

En pikant detalj i rättegångsprotokollet är att förhandlingarna avbröts av Jakob Jönsson i Seglingsbo under Wäcklinge raglade fram i det rum där rättegången hölls ”och befanns öfwerlastad af starka drycker”. I samband med domen mot Inga Svensdotter dömde man därför Jakob Jönsson till böter med 6 riksdaler och 32 shilling. Uppenbarligen fanns det misstanke om att Jakob inte skulle kunna betala, och man antecknar därför att ”Jakob Hönsson i saknad af tillgång i stället undergå sju dagars fängelse vid vatten och bröd i Länshäktet”.

 

 

En nutida läsare kan inte undgå att lägga märke till att det främst är kvinnor som hörs i samband med målet mot Inga Svensdotter. Ingas farmor och Ingas mor förhörs av rätten. Samma sak gäller husmor Anna Stina. Tre andra kvinnor förhördes, hustrurna Märta Germundsdotter i Snufvebo, Caisa Andersdotter i Jonsbo och Maja Lena Jonsdotter i Dannäs quarn, som alla tre hade arbetat med ystning av ost i prästgården dagen före midsommarafton tillsammans med Anna Stina Jonasdotter och inhyseshjonet Maria Gustafsdotter i Dragaryd, och vid detta tillfälle diskuterat Ingas belägenhet. Enligt sina vittnesmål hade de tre kvinnorna försökt övertala Anna Stina att förmå sin piga Inga att bekänna sanningen. Anna Stina lär dock ha sagt att hon inte ville ”öda” henne. Männen är påtagligt frånvarande i rättegången. Först och främst lyser ju barnets far med sin frånvaro – han varken omnämns eller efterfrågas vid något enda tillfälle. Husfar i Dragaryd, Sven Jacobsson, gift med Anna Stina, blir heller inte dömd (trots att åklagaren faktiskt yrkade att även han skulle dömas).