Danö

Danö

Danö är en av Bolmens största öar. Ön ligger i Dannäs i Värnamo kommun, Jönköpings län. Den ligger i sjön Bolmens nordöstra hörn:

Från topografiska kartan, www.lantmateriet.se

Ön är till största delen skogbevuxen; en stor del av skogen är återplantering efter stormen Gudrun 2005. Ön är ganska flack, vilket man tydligt ser på fotot nedan, som är taget norrifrån. Högsta punkten är drygt 150 m över havet. (Bolmens vattennivå är reglerad till 140–142 m över havet.)

Traditionellt har båthamnen på Danö legat på norrsidan, men det finns en hamn även på sydsydan, på badplatsen.

Danös bebyggelsehistoria: 1600- och 1700-talet

Den tidigaste karta som visar Danö är en så kallad geometrisk avmätning över Dannäs säteri med underlydande torp från 1685. Inga särskilda markeringar finns inritade på ön, och som vi kan se är formen är inte helt korrekt.

Utdrag från Geometrisk avmätning 1685 (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv, www.lantmateriet.se)

Stavningen är Dannöö, men det behöver inte betyda att uttalet var annorlunda än idag – principerna för stavning var något annorlunda på 1600-talet.

 

I början av 1700-talet etablerades ett torp under Dannäs säteri på Danö. Vilka de första torparna var vet vi inte med säkerhet, men bland de allra första boende på ön måste ha varit Erik Johansson och Britta Jakobsdotter, som vigdes i Dannäs den 17 november 1707. Erik kom från Byarums socken, medan Britta kom från Lilla Tolsbo, d.v.s. Lilla Storebo, i Dannäs. Samma år, den 28 december 1707, gifte sig ett annat parr, Nils Andersson och Elin Eliedotter, och bosatte sig i torpet på ön. Konstigt nog är det ingen av dessa som nämns i de tidigaste mantalslängderna, den folkbokföring som relaterades till skatt, utan den förste som nämns om torpare i dessa är en Anders med hustru, antagligen Anders Erichsson med hustrun Maria Andersdotter. De två finns nämnda under dessa namn i kyrkböckerna, och Anders med hustru står som innehavare av torpet i mantalslängderna 1712.

 

Förmodligen var inte någon av de nyss nämnda nybyggare i den meningen att de kom till en orörd vildmark när de bosatte sig på Danö – troligen hade ön sedan tidigare använts som betesmark, och kanske fanns det redan kreatursbodar eller bodar för förvaring av hö eller liknande på ön.

 

I mantalslängderna, finns Danötorpet nämnt 1724 och 1726, men utan att några namn på innehavarna nämns. Om detta betyder att torpet var tomt kan vi inte veta. 1732 dyker det upp en Erik där, av allt att döma samme Erik som lite senare, 1734, benämns som ryttare, d.v.s. kavallerist. Erik uppges ha gått i pension 1740, och eftersom pensionsåldern var ca 50, bör han ha varit född ca 1690. Det skulle möjligen kunna röra sig om samme Erik, det vill säga Erik Johansson, som gifte sig med Britta Jakobsdotter 1717, men vi kan inte säkert veta.

 

1750–1800: dramatiska olyckor

1747 har det kommit en ny familj på ön, Bengt Bengtsson (f. 1728) och Lena Eriksdotter (f. 1717). Antagligen kom de inte från Dannäs – inga barn med dessa namn döptes i Dannäs de aktuella födelseåren. Bengt och Lena fick två barn, Annika och Bengt. Bengt gifte sig i mars 1799, när han var 39 år, med Anna, 21 år, från Önnabo i Dannäs. Paret kom att bo tillsammans med mor och far/svärfar och svärmor, Bengt och Lena på ön, och året efter vigseln föddes dottern Stina.

 

Vi har en ganska god bild av hur det såg ut på Danö kring 1800. För det första finns det en karta från 1797/1798, för det andra ännu noggrannare karta från 1804 med namn på ängar och åkrar, och till sist en bouppteckning som ger en noggrann bild av vilka föremål som fanns på torpet på Danö kring sekelskiftet 1800.

 

Den första källan, kartan nedan, användes som underlag vid enskiftet 1821 och bygger på en äldre karta från 1797/1798. Torpstugan finns utsatt med en schematisk symbol, likadan för alla torpen. Notera att ön kallas för Dannön.

 

Danö på en karta från 1797/1798. Från www.lantmateriet.se. (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv, www.lantmateriet.se)

Den mer detaljerade karta från 1804 var beställd av patron på Dannäs säteri, Peter Dahlgren. Bilden nedan visar denna kart i ungefär samma skala som kartan från 1797/1798.

Från en karta från 1804. (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv, www.lantmateriet.se)

Som vi kan se om vi jämför de båda kartorna ovan ser vi att den nedre kartan bara visar en del av Danö, den östra delen. Skälet till detta är att det var där som inägomarken låg, den del som Peter Dahlgrens skatteöversyn handlade om. Nedan ser vi kartan i en större bild:

Vi kan konstatera att båtplatsen på den norra delen av ön låg ungefär där bryggan på nordsidan finns nu. Åkrarna var på många ställen ganska steniga – och det fanns många odlingsrösen i dem. Eftersom man vid denna tidpunkt fortfarande använde årder, eller ärjekrok, inte plog, vid bearbetning av jorden, fungerade åkerbruket, trots all sten. Åkrar och ängar hade alla namn:

 

231. Backåker

232. Lilla Sanning (’lilla sandåker’)

233. Stugeåker

234. Södre fåll

235. Baståker

 

De två styckena som ligger väster om husen, 240 och 241, var s.k. fållar – mindre stycken av god mark som gav värdefull höskörd. De kallades Store fåll och Lille fåll. Åkrarna i söder nere vid sjön var från väster räknat Apelåker, Storåker och Sjöåker. Runt om åkrarna och husen låg ängar och åkerrenar, viktiga eftersom de gav vinterfoder till kreaturen. Ängen med numret 242 omger hus och åkrar i öns mitt och beskrivs som ”stenig men god hårdvallsäng”. Hårdvallshö var det näringsrika, goda höet, i motsats till starrhö, som var klart sämre ur näringssynpunkt, men somväxte på mark som inte så lätt torkade ut. Det skördades säkert starrhö på Danö.

 

Huskropparna låg samlade i mitten av ön:

 

Från en karta från 1804. (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv, www.lantmateriet.se)

Vi ser ett ca 5 x 15 meter stort boningshus, markerat med en takås, en rejäl ladugård, markerad med kryss, ca 5 x 20 meter, och en mindre bod, mellan boningshuset och ladan, också markerad med kryss – kanske hemlighuset eller en vedbod. Boningshuset verkar inte ligga på den plats som nu är markerad som torpgrund, utan längre åt sydost.

 

Innan vi tar en närmare titt på den tredje källan till Danötorpet kring 1800, bouppteckningen, ska vi lära känna de som bouppteckningen handlar om.

 

Som vi kunde se ovan var Bengt Bengtsson och Lena Eriksdotter torpare på ön under 1700-talets senare hälft. Bengt och Lena fick, som nämndes, två barn, Annika och Bengt, som gifte sig i mars 1799 med Anna Larsdotter från Önnabo i Dannäs. Parets dotter, Stina, föddes 1801, ca ett år efter vigseln. Vad som förorsakade de ödesdigra händelserna under vårvintern 1801 vet vi inte. Det fanns säkert sådana som visste, eller i alla fall visste mer än vad som kom fram, men källorna tiger. Vad vi vet är att Bengt och Anna dog den 26 mars 1802, för båda står som dödsorsak ”drunknad under isen”. Vi vet också att man först hittade Bengts kropp och därefter Annas – ett tecken på att de inte drunknade på samma plats. De kunde alltså inte begravas samtidigt. Bouppteckningen skedde den 4 april detta år för Bengt, innan Annas kropp hade hittats. Vad hade hänt? Varför hittades inte kropparna tillsammans? Varför gav de sig överhuvudtaget ut på isen?

 

Anledningen till att de gav sig ut var inte svält, det kan vi konstatera. I bouppteckningen uppges det finnas gott om säd i bingen, drygt två tunnor mjöl. d.v.s. ca 300 liter. Där fanns två hästar, en tjur, fyra kor, en kalv, getter och får som hade kunna slaktas, om så hade behövts. Hemmet var i övrigt rikt, med silverbägare, kopparkärl, en mässingsljusstake, gott om kläder och även böcker.

 

Vilket drama var det som föregick drunkningen? Hade Anna fått nog av ensamheten på ön – med den nästan dubbelt så gamle Bengt och svärföräldrarna? Gav hon sig iväg ut på isen i panik? Följde Bengt efter för att stoppa henne?

 

Bouppteckningen säger inget om vad som orsakade eller föregick katastrofen. Men den berättar utförligt om de materiella förutsättningarna på Danö: att det fanns tillräckligt med betesmark för att föda två hästar och fem större nötkreatur – i tillägg till får och getter. Man plöjde alltså med häst, inte oxar. Den berättar att det fanns en lövkniv i hushållet – vilket gör att vi kan dra slutsatsen att man hamlade träden, vilket gav vinterfoder till korna. Liar och skäror vittnar om ängsslåtter, och det faktum att det fanns sex stycken siknät och 26 sämre och bättre nät för sik och mört, samt två mjärdar, d.v.s. hommor, vittnar om fiskets betydelse. Anna hade en stor mängd kläder – blårandiga och rosiga kjortlar, svarta handskar och vita handskar med rosor, och ett smycke, ett förgyllt hjärta med fem löv. Hon hade böcker, och vi kan därför anta att hon kunde läsa. Anledningen till att vi vet allt detta är att Anna hade ett äktenskapsförord, där hennes enskilda egendom fanns noggrant angiven. Den övriga egendomen, den som var Bengts och Annas gemensamma, fanns också noggrant uppräknad. Det sammanlagda värdet av Annas enskilda egendom var ca 75 riksdaler och värdet på Bengts/deras gemensamma kvarlåtenskap uppgick till över 112 riksdaler. Detta ska jämföras med att en ko värderades till 8 riksdaler. Hemmet var alltså ganska rikt.

 

Vid bouppteckningen den 4 april deltog Bengts föräldrar, som alltså också bodde på Danö, patron Petter Dahlgren på Dannäs säteri, löjtnant Harald Gyllensvärd på Storekull, Erik Eriksson i Jonsbo, samt två företrädare för flickebarnet Stina: morbror Jakob Larsson i Önnabo i Dannäs och farbröderna Anders Bengtsson i Granhult, Bolmsö och Jonas Bengtsson i Lida, Bolmsö. En viktig uppgift var förstås att utse förmyndare till Stina.

 

Flickan Stina blev omhändertagen av sin mormor och morfar i Önnabo, samt moster Stina Larsdotter, som också var hennes fadder. När hennes moster gifte sig och flyttade till granngården i Dannäs, Holkhult, fick den då tioåriga Stina flytta med - som lillpiga, kan man tänka. När hon var 19 år gammal gifte hon sig med Josef Jonsson i Stora Hallabacka i Hånger och flyttade dit. Ett år efter giftemålet föddes det första barnet, som fick namnet Bengt, efter sin drunknade morfar.

 

Vad som hände med Bengts föräldrar är oklart, men strax efter Bengts och Annas död flyttade nya torpare in på Danö, Olof Carlsson och Catrina Jonasdotter, med sina fem barn. Familjen flyttade från Danö kring 1820. Kartan nedan bygger på en karta från 1821, och stämmer i allt väsentligt med kartan från 1804.

 

Från en karta från 1820. (Historiska kartor, Lantmäteristyrelsens arkiv, www.lantmateriet.se)

1800-talet soldaten Dart med efterkommande

1823 flyttade soldaten Johannes Dart med hustrun Carin Jacobsdotter och barnen Sven, Anders, född 1806, och Brita till Danö. Johannes ättlingar, via sonen Anders, skulle komma att bli de sista att bo på Danö.

 

I mitten av 1830-talet råkade familjen ut för svårigheter. Anders flyttade till Torskinge 1834, för att arbeta som dräng. Anders hustru Carin dog 1835, och samma år upphörde Danö att fungera som torp. Soldaten Johannes Dart, som var bräcklig, och sonen Sven, som hade epilepsi, omnämns detta år som ”utan hem” i kyrkböckerna, vilket förmodligen betydde att de bodde som inhyseshjon hos den familj som flyttade in efter dem, men att de var försörjda av socknen. Johannes dotter Britta flyttade hemifrån till Tannåker för att arbeta som piga.

 

In i huset på Danö flyttade 1835, samma år som soldaten Johannes Darts hustru Carin hade dött, Sven Svensson och Stina Gertersdotter och deras fem barn, som senaste kom från Storebo i Dannäs. Familjen stannade dock bara en kortare tid, och flyttade strax vidare till Angelsudd, ett torp på andra sidan av sjön 1836.

 

Torpet på Danö verkar ha stått tomt från 1836 till 1839, då Anders Persson med hustrun Anna Jacobsdotter och tre barn flyttade dit från en backstuga vid Kvarnaryd. Denna familj var formellt inhyseshjon på Danö, eftersom marken vid denna tidpunkt brukades till gården. Att jorden brukades till gården betyder att de som bodde inte var torpare med de rättigheter och skyldigheter som det innebar, utan enbart hade sin bostad där. Inhyseshjon fick de sin försörjning av socknens bönder, men man kan anta att de hade en köksträdgård och odlade en del till husbehov. 1843 skedde en drunkningsolycka som drabbade familjen hårt, och som har traderats muntligt i bygden. Den 23 januari 1843 drunknade Anna ”genom våda” i Bolmen. I en artikel i Värnamo Nyheter den 14 maj 1936 berättade Britta Emanuelsson, dotter till överstelöjtnant Lemchen, som ägde Dannäs säteri från 1851, om hur det hela gick till:

 

"På en under säteriet hörande ö i sjön, Danö, bodde i medio av 1800-talet ett folk som en vinter genom de osäkra isförhållandena isolerades från yttervärlden en längre tid. Slutligen sökte sig hustrun sig fram emot Bolmsölandet. Men isen brast och hon drunknade inte så långt från stranden. Hon bärgades och begrovs på Bolmsö. Ute på Danö satt mannen och barnen och hörde begravningsklockorna. Men de kunde icke närvara eller komma bort från sin ö. Slutligen höggo sig sig Bolmsöborna fram genom isen med en båt och undsatte familjen på Danö med mat."

 

Påståendet att Anna Jacobsdotter skulle ha begravts i Bolmsö och att resten av familjen stod på Danö och lyssnade till begravningsklockorna är märklig. I kyrkböckerna finns det inga noteringar om att Anna hade begravts någon annanstans än i hemsocknen, d.v.s. i Dannäs. Man hade heller inte särskilt bråttom med begravningar under vintertid rent generellt – den döde kunde förvaras i vedboden tills tjälen gick ur jorden, om detta var hinder för grävande av gravar. Troligare är väl kanske att familjen stod på Danö och hörde själaringningen, det vill säga kyrkklockorna i Bolmsö som ringde för att förkunna dödsfallet, något som skulle göras så snart som möjligt efter ett dödfall, inte att det var begravningsringningen som de hörde.

 

Efter Annas död flyttade mannen, Anders, med sina två döttrar till Hamrarna, d.v.s. Bolmsäter, förmodligen som inhyseshjon.

 

På 1820-talet hade alltså soldaten Johannes Dart flyttat till Danö. En av hans sönder, Anders, hade, som vi såg ovan, flyttat till Torskinge 1834. Han flyttade sedan vidare till Källunda. Vid den tidpunkt då Carin Jacobsdotter drunknade brukades torpet fortfarande av säteriet, men år 1844 flyttade Johannes Darts son Anders tillbaks till Danö, denna gång som en gift man, tillsammans med hustrun Anna Stina Larsdotter född 7 juni 1800. Några år senare, 1847, tog Anders över och blev torpare, liksom sin far. I sin bok om Dannäs, Dannäs en Västbosocken (1988) skriver Sölve Ohlsson om Anders Johannesson att han var en intresserad fruktodlare och ympade på alla vildaplar på ön. In på 1980-talet fanns det äppelträd med god frukt – frukter av Anders Johanssons arbete.

 

Anders Johanssons första hustru Anna Stina dog 1853. Anders gifte om sig ganska snart, med Stina Nilsdotter från Odensjö. De fick sammanlagt sex barn: Anna Johanna, Nils Johan, Christina, Carolina, Inga och Noach.

 

Anders och Stinas son Nils Johan (f. 1857), gifte sig 1885 med Johanna Sofia Nilsdotter, och sonen Noach (f. 1869), gifte sig 1888 med Elise Sigurdsdotter (f. 1869), som närmast kom från arbete på Dannäs säteri. Anders dog 1894. Elise och Noachs son Frans Einar var det sista barn som föddes i torpet på Danö – han föddes i maj månad 1899. Torpet lades då ner, och familjen flyttade till Skogen i Dannäs. Enligt vad som har berättats flyttades torpstugan då till fastlandet, och är nu Bruket som ligger på säteriets ägor.

 

Danö i litteraturen

Livet på Danö har gestaltats litterärt av författaren Johan Sewerin, i ungdomsromanen Syskonen på Danö, som kom ut 1939, d.v.s. ganska långt efter att de sista torparna hade lämnat ön. Sewerin bodde i Växjö, men vistades med sin familj många somrar i Tannåker. Han är begravd i Tannåker.

Omslaget till Johan Sewerins ungdomsroman Syskonen på Danö, samt ett utdrag från första sidan

Boken om syskonen på Danö, som har förlorat sin far, men som tar sig i kragen och utför de sysslor som måste göras för att torpet inte ska förfalla, är charmig och intressant som ett tidsdokument. Kanske ska boken snarare ses som en skildring av de ideal som de präglade de första årtiondena av 1900-talet än som en autentisk skildring av hur livet på Danö kunde ha tett sig.

 

Danö har även förekommit i en följetong, ”Kajsa och Rulle på Knäppen”, skriven av Ingvor Johansson. Den publicerades i Svenska Missionsförbundets ungdomstidning Nytt för oss, 1966. Huvudberättelsen utspelar sig på ett scoutläger på Knäppen, den yttersta udden av Näset på fastlandet norr om Danö, men delar av händelseförloppet äger rum på Danö. Kajsa och Rulle är fiktiva figurer, men i övrigt känns många karaktärer igen från Hångers scoutkår och Dannäs säteri. Själva berättelsen torde vara inspirerad av Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johanssons eskapader under första halvan av 1900-talet.

 

Danö idag

Illustration till "Kajsa och Rulle på Knäppen”, skriven av Ingvor Johansson

Uppe på ön kan man fortfarande hitta spår efter bebyggelse: ängar, av vilka en del varit åkrar, grunder, en jordkällare, en brunn, stengärdsgårdar. Den grund som märkts ut som torpgrund visar platsen för det senaste bostadshuset, men grunderna av tidigare byggnader, de som syns på kartan från 1804 ovan, finns också kvar.

 

Danö tillhör Dannäs säteri. Ägarna till säteriet brukar skogen, samt sköter och hävdar den öppna ytan invid bebyggelseresterna.